Jag har skrivit en hel del låtar ihop med Claes Andreasson och denna är en av dom.
Det här är en väldigt kompetent pop/rock-låt enligt min mening och har
det mesta en bra låt ska ha. Det finns en intensitet och struktur som
jag älskar och ett klassiskt gitarr-parti i mitten så man kan andas mellan
textraderna. Detta missar man ofta i modern musik då det måste
passa in i radio-kanalernas och mellons värld.
Det här är dock ironiskt nog en mello-version av låten som egentligen
är mycket längre men jag hittade inte den just nu.
Vi tyckte att den här kunde få fylla rock-kvoten i svenska mellon för några år sen men det
tyckte inte Björkman så klart och valde nåt annat band.
Det mesta berodde nog på att vi tyvärr inte har nån riktigt bra
kvinnlig pop/rockartist med attityd som låten skulle passa ihop med. Men Nicole som
sjunger låten då? Om det vore så enkelt så hade väl alla våra låtar varit med:)))
Vad gäller Nicole så förtjänar hon om någon att bli popstjärna för det är
låtar som den här som jag tycker att hon gör klart bäst.
Vad gäller låten så handlar den om……..ja men lyssna och
bilda er en egen uppfattning.